Bild från en av de första Terapivandringarna. Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius deltog i fem av dem. Foto: Thérèse Kärrman
Terapivandringarna omnämndes i Spanarna:
”Det här handlar verkligen om hjärtats angelägenheter. Det här vill man verkligen gå på!”
– Jessika Gedin, Spanarna SR P1
Och i Svenska dagbladet:
”Tack för en terapivandring som öppnade Gamla stans sju portar, rämnade förlåten och blottade dess innersta. Mycket roande, alls icke plågsamt. Om all terapi vore som denna!”
– Clemens Poellinger, SVD
Tidigare vandringar 2015 – 2019:
Mentala gränder och minnets källarhål (Gamla stan)
Bland riskkapitalister och riskexistensialister (Östermalm)
NK – en kärlekshistoria med komplikationer
Käftsmällar och kärleksmums på Söder
Djuriska Djurgården
Gränslösa gränder (Gamla stan)
Dum – De Maré – Klingspor (Östermalm)
Sökandet efter minnenas portal (Gamla stan)
Toyotatisdag och Opelonsdag (Vasastan)
Rom-och-cola-mannens hemlighet (Söder)
Öden och äventyr på Kungsholmen
OM DE FÖRSTA TERAPIVANDRINGARNA:
”HÄR MINNS JAG ATT JAG KÄNDE LYCKA”
För några år sedan råkade jag hamna på en stadsvandring i Gamla stan. Den var ganska traditionell och handlade om grändernas historia och om livet som levdes där på 1700-talet. När guiden stannade framför ett hus och började berätta om kungamördaren Anckarström, började jag istället att tänka på att jag hade gått hem med en tjej i just det huset, när jag gick i gymnasiet. Jag tänkte att mitt minne av just det där huset hade kunnat vara minst lika engagerande som den berättelse guiden förmedlade. Jag skrev om detta i sociala medier och mina vänner uppmanade mig att omedelbart ha egna guidade vandringar. eftersom jag samtidigt hade ett nyårslöfte som innebar att göra verklighet av mina idéer, var det bara att sätta igång. Den första Terapivandringen arrangerades några veckor senare.
Jag har samlat på minnen och möten i anteckningsböcker sedan tidiga tonår. Det blev med tiden ett gigantiskt projekt som fortfarande är svårt att avsluta, men det har också gett mig väldigt mycket. Terapivandringarna var ett sätt att ge minnesprojektet liv.
Jag tycker det är viktigt att minnas, att ha en relation till sin egen historia. Jag menar inte att man ska vara nostalgisk, för det brukar ofta bli väldigt tillrättalagda minnen. Man ska samla på både
”bokmärken och blåmärken”, se hela sitt liv ur alla vinklar, som genom ett prisma. Först då tror jag man kan bli en hel människa – om man nu eftersträvar det.
På mina vandringar har det ofta uppstått diskussioner mellan deltagarna om minnen som varit viktiga på något sätt. Man har pratat om vad man väljer att minnas och inte. Hur ett möte som först verkade vara oväsentligt, får en större betydelse senare i livet. Om kvarter som väcker minnen, gator man helst undviker och en bänk där man kysstes för första gången. Det blir engagerade viktiga samtal. Mina deltagare vill ofta eftersnacka efter vandringen. Några byter kontaktuppgifter.
Terapivandringarna är samtal med främmande människor IRL – inte i kommentarsfälten på sociala medier. Det är samtal om stora ämnen. Utbytande av erfarenheter och minnen. Ett urgammalt koncept som verkar vara en nödvändighet.
Carl Fredrik Holtermann
Tillbaka till 2025 års Terapivandringar.
