Det råkade bli så att flera idéer sammanföll. För några år sedan såg jag en stadsvandring i Gamla stan. Den var ganska traditionell och handlade om Gamla stans historia och livet där på 1700-talet. När guiden stannade framför ett hus och började berätta om utsmyckningen kring en av portarna, mindes jag att jag hade gått hem med en tjej i just det huset när jag fortfarande gick i gymnasiet. Jag tänkte att mitt minne av just det där huset hade kunnat vara minst lika engagerande som den berättelse guiden förmedlade. Jag skrev om detta i sociala medier och mina vänner uppmanade mig att omedelbart ha egna guidade vandringar. Det var så det började. Sedan har jag alltid samlat på minnen och möten i anteckningsböcker sedan tidiga tonår. Det har blivit ett gigantiskt projekt som är svårt att avsluta, men det har också gett mig väldigt mycket. Terapivandringarna var ett sätt att ge materialet liv. 

Jag tycker det är viktigt att minnas, att ha en relation till sin egen historia. Jag menar inte att man ska vara nostalgisk, för det brukar ofta bli väldigt tillrättalagda minnen. Man ska samla på både bokmärken och blåmärken, se hela sitt liv ur alla vinklar – som genom ett prisma. Först då tror jag man kan bli en hel människa – om man nu eftersträvar det. På mina vandringar har det ofta uppstått diskussioner mellan deltagarna om minnen som varit viktiga på något sätt. Man har pratat om vad man väljer att minnas och inte. Hur ett möte som först verkade vara oväsentligt, får en större betydelse senare i livet. Det blir engagerade viktiga samtal.

Tillbaka till 2025 års Terapivandringar.

​