Jag tillbringade sammanlagt ett halvår i Senegal åren 2014 och 2016. Jag bodde på ett konstnärsresidens knutet till Saint-Louis, fransmännens gamla huvudstad under det koloniala styret 1673-1902. Nu så här långt efteråt tänker jag att jag ägnade den mesta tiden till att se så mycket som möjligt, av staden, de olika stadsdelarna och folklivet där. Ofta började jag mina dagsturer från stadskärnan i Saint-Louis och vandrade över Pont Mustapha Malick Gaye till den långsträckta ön Langue de Barbarie med den historiska stadsdelen Ndar. Hela området påminner om en tätbefolkad sandrevel. En taxichaufför kallade ön för ”Barnen ö”,
då barnen springer fritt mellan husen, övervakade av hundratalet mammor, medan männen arbetar med båtarna och fisket.

En dag gick jag och en av mina nya vänner på konstnärsresidenset, Greta Rybus, dokumentärfotograf från Maine, en lång sträcka utmed stranden närmast Atlanten. Greta var där för att göra ett reportage för CNN om den klimatkatastrof som hotar den i princip platta ön Langue de Barbarie. Havet tar alltmer av kusten i Guet Ndar, bit för bit. Byar längre bort ligger redan under vatten.

Själv tänkte jag att jag skulle fråga några av de kontakter jag hade om det skulle vara möjligt att arrangera något slags kollektiv stadsvandring tillsammans med lokalbefolkningen, i deras kvarter, på deras ö. Vi, konstnärerna från Europa, och alla våra frågor och de boende på Langue de Barbarie och deras berättelser och minnen kopplade till olika platser. En dialog. Ett sätt att lära mer om ett område där nyheter, historier, minnen och människoöden sällan når utanför landets gränser. Ett sätt att dela något.

Jag förklarade min idé för Ousmane som erbjudit sig att hjälpa mig få kontakt med de boende i Ndar. Han såg sammanbiten ut, drog mig med in mellan husen där getter och barn sökte skugga, förbi slakteriet, över den blodblandade sanden och sen ut på stranden närmast Atlanten. Där satt eller låg män (och en häst!) i sanden. Längre bort båtar uppdragna på land.
– Ser du båtarna där? sa han. Jag nickade.
– Den mindre skall ut på havet i natt. Han som äger den förlorade två söner för en månad sedan. Andra länders fiskeflottor tar all fisk utanför vår kust. Därför måste de ge sig ut längre till havs än vad båtarna klarar av – och det är ändå ingen garanti för en lyckad fångst. 
– Den större båten då, som de målar om? frågade jag.
– Den skall gå till Europa om några veckor. De lägger i extra brädor att sitta på. Båtarna brukar bli överfulla.
– Är det alltså här de lägger ut mot Europa? 
– Ja. Man vill starta så nära den Mauretanska gränsen som möjligt. Kortast färdväg. Resan är mycket riskabel. 

Det blev aldrig någon ”terapivandring” i Senegal. Men idén, att komma varandra närmare genom samtal på en gemensam vandring, höra berättelser kopplade till varje liten gatstump och strandremsa. Ställa frågor, diskutera, få perspektiv – om det så är i Gamla stan eller Guet Ndar. Den idén växer hela tiden.

Text och bilder: Carl Fredrik Holtermann